ellinore

Det är ångestframkallande. Det ger panik. Det är stressande. 
För andra är det julen som framkallar de här känslorna men för min del är det bristen på julkänslor som får mig att känna såhär.
Jag brukar vara ett pirrigt nervvrak som blir lycklig för varje ljusstake,stjärna,tomte eller annat juligt jag ser. Reklamerna på tv med julsånger brukar göra mig tårögd.

Är det bristen på snö? Eller är det att jag inte vet om julen är något att se fram emot?
Jag försöker verkligen göra allt för få till de här känslorna och idag så pirrade det litegrann i alla fall.
Jag och Vincent drog igång ett lussekattsbak (själv vill jag säga lussebulle men det heter katt enligt Vincent)

Eftersom Vinnie skulle till Petter så var vi lite stressade, mitt mål var att han skulle hinna vara med baket ut men det visade sig att det gick fortare än jag trodde så när jag kört in en plåt i ugnen blev det en språngmarsch ner till förrådet och hämta julsaker. Där och då kom det lite pirr, när de där barnsligt glada glädjetjuten ekade högt i lägenheten. 
Han var så otroligt lycklig över att få ta fram sina julsaker, saker han fått, saker han gjort. Det gör mig faktiskt lite juleglad. Men nu sitter jag ju här ensam så det dog ganska snabbt...

Men känslor finns det i alla fall! Satt och gluttade litegrann på Idol, helt trött i huvudet efter att ha gjort prov i några timmar. Så är det meningen att de ska tillägna låten någon, och herregud vad mycket kärlek det fanns där då! Och då kommer önskan om att få en låt tillägnad, häftigt!
Och nu är det Chris Medina som sjunger om att hålla det man lovat, till exempel att gifta sig med sin fru och stå för det man sagt trots att hon får en hemsk hjärnskada efter en olycka och det inte blir det livet man tänkt sig. Men att ändå finnas vid hennes sida. Har nog någon slags hormonrusning nu eller nåt. Nästan i stil med graviditetshormoner ( åh må jag slippa gå igenom de känslosvallningarna igen!)

Det här med känslor, (synonymer.se - 1 förnimmelse, känsel, känning; aning, föreställning, uppfattning; sinne, förståelse, emotion, affekt, patos,

 sinnesstämning, lidelse, hjärta; beundran, tillgivenhet, kärlek;inlevelse, engagemang, feeling; attityd , hållning,

 inställning 

Enligt vissa tyckare och tänkare inom psykologin så spelar inte känslorna någon roll alls i vårt beteende och det liv vi lever. Jag kan just nu bara utgå från mig själv och säga att mina känslor bestämmer i stort sett allt om hur jag beter mig. Jag kan ibland vara helt främmande för mig själv, och andra gånger blir jag förvånad över hur glad och trevlig jag är och det är helt beroende på hur min sinnesstämning är. Och det kan jag inte vara ensam om.

Nu ska jag fortsätta ägna den här fredagkvällen åt något trevligt. 

Telefonen ringer. Ser att det är samma nummer som ringer 14ggr per dag (ca) och jag har ignorerat varje gång.
Känner efter litegrann och kommer fram till att jo, jag är på ganska bra humör så jag kan nog tacka nej på ett snällt och artigt vis idag. Jag är alltid noga med att ge fina ursäkter istället för ett blankt nej.

Ellinore: Ja det är Ellinore

TF: Är det Ellinore?
Ellinore: Ja det är det.
TF: Hej Ellinore!!!!!!!!!!!!
Ellinore: Ehh.. Ja hej. (Känner mig lite tveksam till att mitt namn nämns med så många utropstecken efter.)
TF: Jo Ellinore, jag ringer från Bonniers Bokklubb och vill tacka dig för ditt medlemsskap.
Ellinore: (Avbryter) Jag är inte medlem.
TF: Nej precis, därför vill jag erbjuda dig en gratis bok, har du hunnit läst Camilla Läckbergs nya?
Ellinore: Nejtack, jag studerar och hinner inte läsa några andra böcker än kurslitteratur och då känner jag att det är onödigt och bli medlem.
TF: Jamen du behöver ju inte köpa något, du kan vänta ett helt år med att göra ett köp.
Ellinore: Mina planer är att jag ska studera längre än ett år och jag vill faktiskt säga tack, men nej tack.
TF: Men lilla du, böcker har faktiskt inget bäst före datum!! Du kan ju spara tills du har tid!
Ellinore: (Slut på tålamod) Du, att säga lilla du till någon kan faktiskt kallas för kränkning för jag ska inte "lillifieras" av dig. Och att böcker inte har ett bäst före datum tycker jag var ett av de sämsta försäljningsargumenten jag hört på ganska lång tid. TACK MEN NEJ TACK. Ha en bra kväll och hejdå!
TF: Jaha. HEJDÅRÅ!!!!

Visste ni att böcker inte har något bäst före datum?  

Telefonen ringer. Ser att det är samma nummer som ringer 14ggr per dag (ca) och jag har ignorerat varje gång.
Känner efter litegrann och kommer fram till att jo, jag är på ganska bra humör så jag kan nog tacka nej på ett snällt och artigt vis idag. Jag är alltid noga med att ge fina ursäkter istället för ett blankt nej.

Ellinore: Ja det är Ellinore

TF: Är det Ellinore?
Ellinore: Ja det är det.
TF: Hej Ellinore!!!!!!!!!!!!
Ellinore: Ehh.. Ja hej. (Känner mig lite tveksam till att mitt namn nämns med så många utropstecken efter.)
TF: Jo Ellinore, jag ringer från Bonniers Bokklubb och vill tacka dig för ditt medlemsskap.
Ellinore: (Avbryter) Jag är inte medlem.
TF: Nej precis, därför vill jag erbjuda dig en gratis bok, har du hunnit läst Camilla Läckbergs nya?
Ellinore: Nejtack, jag studerar och hinner inte läsa några andra böcker än kurslitteratur och då känner jag att det är onödigt och bli medlem.
TF: Jamen du behöver ju inte köpa något, du kan vänta ett helt år med att göra ett köp.
Ellinore: Mina planer är att jag ska studera längre än ett år och jag vill faktiskt säga tack, men nej tack.
TF: Men lilla du, böcker har faktiskt inget bäst före datum!! Du kan ju spara tills du har tid!
Ellinore: (Slut på tålamod) Du, att säga lilla du till någon kan faktiskt kallas för kränkning för jag ska inte "lillifieras" av dig. Och att böcker inte har ett bäst före datum tycker jag var ett av de sämsta försäljningsargumenten jag hört på ganska lång tid. TACK MEN NEJ TACK. Ha en bra kväll och hejdå!
TF: Jaha. HEJDÅRÅ!!!!

Visste ni att böcker inte har något bäst före datum?  

Började den här dagen precis som jag avslutade gårdagen - med en promenad. 

Igår var det väldigt mycket hundar och väldigt mycket mörkt men det löste pannlampan.

Imorse aktiverade jag veckans plugg och sen tog jag frukost i bilen på väg till promenad, inte lika mycket hundar och otroligt härligt solsken. Jag blir alldeles glad bara jag tänker på hur fylld av energi jag blev (ja, som vanligt höll den inte i sig så länge).

Men det jag skulle komma till var att när jag kom hem imorse och öppnade dörren så kände jag doften av rabarber/gräddte. Här ska tilläggas att jag dricker te, på vintern. Alltså är det många månader sedan det senast tillagades te i mitt hem. 

När jag står där i hallen blir jag lite sådär skräckfilmsskadad och får för mig att det är någon i köket och gör te. Eftersom man inte ser köket från hallen så blir jag stelfrusen och försöker lyssna mig till om det är någon - självklart mjauar Tufsan och jag försöker få henne tyst så inte inkräktaren ska höra att jag kommit hem. 

Ni har säkert redan listat ut att det inte var någon här, säkert någon granne som håller en tekopp mot ventilationen så det spred sig till mig.

MEN nu är det så att ( och det här tar emot och berätta) jag blev precis chokladsugen och eftersom jag fortfarande har kvar i chokladasken jag fick av Chivas så kan jag äta choklad. Jag åt en bit igår kväll också så jag vet att jag ställde in den så fint i skafferiet, men nu när jag öppnar dörren och tar ut asken så ligger varenda bit uppochner!!
Jag tittar på väldigt mycket film, och just nu är mitt liv en film där någon kommit in i mitt hem. Gjort en kopp te och vält min chokladask. 

Om jag bott större hade jag kanske haft mer panik men nu har jag kunnat kontrollera hemmet både framifrån och bakifrån - det är omöjligt någon här.

Inga märken på ytterdörren och den enda som har nyckel till mig ringde jag precis på jobbtelefonen och där fick jag svar. 

Har ni läst att Pamela Andersson hade någon som bodde hos sig i flera månader utan att hon märkte något? Hon tyckte det var skumt att kläder och mat försvann och saker flyttades, tills hon en dag hittade kvinnan som bott där i flera månader. I Pamelas hem kanske det går men i min etta.. Jag säger bara det, snart hittar jag dig, du te och chokladtjuv...

Ungefär varje kväll kommer Vincent på någonting som är orsaken till att han "inte kan sova". Ikväll var det den berömda nattmössan.

Nattmössan är en del av en pepparkaksdräkt han hade antingen när han var två eller tre år gammal på luciafirandet på dagis. Alltså, den är tre/fyra år gammal och alldeles för liten. Men ändock kommer han på ibland att han ska ha denna hjärnförminskade huvudprydnad, och så var det ikväll.

Efter att jag sagt åt honom att leta på de uppenbara ställena (jag vägrar hjälpa till med letning av denna förbaskade mössa) så låg han och grinade ett bra tag.

Eftersom jag verkligen vill att han ska sova så ger jag honom favoritfilten istället och virar den om hans huvud som en mössa, men ICKE! Så där ger jag mig, jag vrider huvudet lite lätt åt höger och vad ser jag på nattduksbordet? Ja gissa.

Alltså har han grinat i ungefär 40 minuter för den där jäkla pepparkaksmössan, han har krupit under sängen, han har vänt ut och in på sängkläderna och var ligger den? Jo på nattdukdsbordet. Är det inte typiskt så säg. 

Självklart tänkte jag att nu kommer han hitta på något annat, typ i stil med kissa eller törstig men icke. Han drog ner detta trånga tygstycke över öronen och somnade. Efter några minuter gick jag dit och tog av honom den för svetten och för hjärncellernas skull och öronen var så röda och ihopklämda så man skulle kunna tro han varit brottare i många år.

Så var dagens pepparkakshattshistoria.

Imorgon är det Fuck Cancer gott folk, och jag hoppas vi ses där.

Den som ser att jag är online på fb efter 22 ikväll får tillstånd att slå mig vid nästa tillfälle vi träffas. Eller så kan du nöja dig med en tillsägelse, att jag ska sova.

Imorgon börjar jag jobba kl.8 och det är ett tag sedan (en sommar) som jag behövde kliva upp tidigt på morgonen. Ja jag vet, för många så är det sovmorgon att inte börja förrän 8 men är man ovan så är man.

Kom ihåg, säg åt mig. Eftersom jag har en förmåga att bli väldigt pigg ju senare det blir så kan jag behöva rejäla åthutningar.

Jag har haft en helt amazing dag idag, otroligt väder och fantastiskt sällskap. 

Jag hade kameran med mig, men eftersom jag höll en myspysig Kibo blev det aldrig att jag tog fram den, men jag kan istället tipsa om Sandras bilder. De är alltid i proffsklass så de är helt klart värda en kik - http://northpack.gigadog.se/?p=216

Ignorera att jag ser ut som en pygmé på en bild, och jag hade inte för avsikt att gå runt med gällivarehäng på brallorna. Kommit fram till att jag måste börja tänka på hur jag ser ut på promenaderna när Sandra fotar. Attans också.

Hittade för övrigt en grej som jag tycker stämmer väldigt bra in på vad jag vill ha i mitt liv.

Hitta en kille som säger att du är vacker istället för sexig.
En som skiter i alla andra tjejer han kan få.
En som ligger vaken bara för att se dig sova.
En som håller dig hand i hand framför alla hans kompisar.
En som konstant påminner dig om hur mycket han älskar dig.
En som tar med dig när han ska träffa sina kompisar.
Och en som vänder sig om och säger till dom: "ser ni den där tjejen där borta? det är henne jag älskar.

Fast ju mer jag läser nu så låter det som 7 olika killar. För mig räcker det väldigt bra med ingen eller på sin höjd en! 

Men som ni vet sedan tidigare, så finns den personen i livet efter detta för mig, men drömma kan man ju alltid. Haha. Drömma.

Fasiken vad fjortis det blev nu. Nej. Jag har varken häng på byxorna eller är en fjortis. Jag är en helt vanlig tönt.

Måste tyvärr börja med och erkänna att jag nyss sov, japp. Jag somnade såhär på eftermiddagskvisten. Och jag drömde. Det är drömmen jag ska berätta om.

Jag berättar lite mystiskt för det fanns människor med som jag inte tycker borde dras med i den otäcka biten, men i vilket fall så var det fest. Jag och en person bråkade något ofantligt. Och det gjorde sådär ont i magen som bara bråk kan göra. Personen sa så mycket hemska saker, sådana saker som bara någon som känner en väldigt väl kan. Ha inga förutfattade meningar om vem det var nu!

Två killar och en tjej följde med mig i en bil. För övrigt tyckte alla 3 att jag var underbar. Vi var alla berusade men jag ansåg mig själv vara lämplig chaufför. (Bara det är intressant eftersom det står väldigt högt på min hatlista, rattfylleri). Och jag har dessutom inget körkort, och jag hade inte det i drömvärlden heller. Hoppas inte det betyder att jag kommer dö innan jag lyckas. Och dessutom dricker jag mig inte berusad heller på riktigt heller.

När jag körde så åkte bilen framför mig in i en bergsvägg, och då kände jag att "nä nu är det fan dags, jag ska också dö" och en lyckokänsla utan dess like infann sig.

Jag kör alltså också in i berget och hamnar i himlen.

De som var med i bilen tycker fortfarande att jag är en fantastisk människa (ja det var en dröm)

Där går vi runt, det såg ut som ett vanligt hem. Vi hittade andra döda människor och jag kommer på att nu har jag chansen att träffa morfar igen, så jag frågar efter vägen och får veta att jag måste hoppa över en barngrind nerför en trapp för morfar gillar att vakta över de små barnen som kommer. Alltså, väl därnere så landade jag på en typ studsmatta för att inte barnen ska göra sig illa när dom kommer. Morfar försvann ur drömmen ungefär här.

Jag sitter där på studsmattan och träffar föräldrar som sitter och väntar på sina barn, där träffar jag mitt livs kärlek. Jajjemen! En ensam olycklig förälder som avgudade mig och hela mitt jag.

Typiskt nog så vaknade jag, men jag hann få känna känslan! Jag var det viktigaste i den personens värld. Jag som inte trodde att det kan finnas sådan kärlek mellan två vuxna människor, nu vet jag att det inte gör det. För om det finns så är det antingen i drömvärlden, eller i himlen.

Hela drömmen speglades av att jag var perfekt, precis som jag är.

Antingen kommer jag nu få leta resten av mitt liv efter just den här personen, eller så kommer jag inte träffa den rätte förrän jag dör. Fast det kanske är samma sak.

Jag är glad att datorn var på så att jag kunde skriva upp drömmen på en gång innan jag glömmer den, för alla känslor var så otroligt starka och drömmen så tydlig! Jag har fortfarande den där lyckokänslan i hela kroppen. Lyckan över att någon vill vara med mig. Oh, jag vill sova mer!

Ryggen känns som ett popcorn. Som någon klivit på. 

För andra natten i rad somnade jag på soffan, vaknade till av att jag fick sällskap. Nu tänker du något i stil med "åh katten kom och la sig med henne" men nehedu.

Det var Vincent, 130cm och 25 kg. Men trött som man är på natten så gjorde jag inget åt saken utan han fick sova på mig, jaa lite varmt var det ju men sällan jag får mysa så jag passade på. Annars är det bara skrik om att jag är tjej och han är för stor. 

Men imorse när väckarklockan ringde, som jag dessutom inte hittat snoozefunktionen på) så visade det sig att vi har popcornryggar båda två.

På frågan varför han kom och la sig i soffan fick jag svaret - Jamen du sov ju där så då får jag också.

Aldrig mer sova i soffan.

Önskar verkligen jag hade en normal säng så jag orkar gå och lägga mig i den. Jag är så fruktansvärt avundsjuk på er som bara kan tippa i säng!

Idag har jag i alla fall gjort färdigt sista insändningsuppgiften för den här studietiden, imorgon gör jag det avslutande teoriprovet i kursen Socialt behandlingsarbete. På måndag börjar jag jobba. Ska bli så roligt. Jag är lycklig över att dessutom ha vanliga normala underbara tider. Måndag - fredag, 8-16,30 Åh gud så jag längtar tills lönespecen kommer!

Jajustdet. Ska jag göra högskoleprovet eller ska jag inte?