ellinore

Började den här dagen precis som jag avslutade gårdagen - med en promenad. 

Igår var det väldigt mycket hundar och väldigt mycket mörkt men det löste pannlampan.

Imorse aktiverade jag veckans plugg och sen tog jag frukost i bilen på väg till promenad, inte lika mycket hundar och otroligt härligt solsken. Jag blir alldeles glad bara jag tänker på hur fylld av energi jag blev (ja, som vanligt höll den inte i sig så länge).

Men det jag skulle komma till var att när jag kom hem imorse och öppnade dörren så kände jag doften av rabarber/gräddte. Här ska tilläggas att jag dricker te, på vintern. Alltså är det många månader sedan det senast tillagades te i mitt hem. 

När jag står där i hallen blir jag lite sådär skräckfilmsskadad och får för mig att det är någon i köket och gör te. Eftersom man inte ser köket från hallen så blir jag stelfrusen och försöker lyssna mig till om det är någon - självklart mjauar Tufsan och jag försöker få henne tyst så inte inkräktaren ska höra att jag kommit hem. 

Ni har säkert redan listat ut att det inte var någon här, säkert någon granne som håller en tekopp mot ventilationen så det spred sig till mig.

MEN nu är det så att ( och det här tar emot och berätta) jag blev precis chokladsugen och eftersom jag fortfarande har kvar i chokladasken jag fick av Chivas så kan jag äta choklad. Jag åt en bit igår kväll också så jag vet att jag ställde in den så fint i skafferiet, men nu när jag öppnar dörren och tar ut asken så ligger varenda bit uppochner!!
Jag tittar på väldigt mycket film, och just nu är mitt liv en film där någon kommit in i mitt hem. Gjort en kopp te och vält min chokladask. 

Om jag bott större hade jag kanske haft mer panik men nu har jag kunnat kontrollera hemmet både framifrån och bakifrån - det är omöjligt någon här.

Inga märken på ytterdörren och den enda som har nyckel till mig ringde jag precis på jobbtelefonen och där fick jag svar. 

Har ni läst att Pamela Andersson hade någon som bodde hos sig i flera månader utan att hon märkte något? Hon tyckte det var skumt att kläder och mat försvann och saker flyttades, tills hon en dag hittade kvinnan som bott där i flera månader. I Pamelas hem kanske det går men i min etta.. Jag säger bara det, snart hittar jag dig, du te och chokladtjuv...

Ungefär varje kväll kommer Vincent på någonting som är orsaken till att han "inte kan sova". Ikväll var det den berömda nattmössan.

Nattmössan är en del av en pepparkaksdräkt han hade antingen när han var två eller tre år gammal på luciafirandet på dagis. Alltså, den är tre/fyra år gammal och alldeles för liten. Men ändock kommer han på ibland att han ska ha denna hjärnförminskade huvudprydnad, och så var det ikväll.

Efter att jag sagt åt honom att leta på de uppenbara ställena (jag vägrar hjälpa till med letning av denna förbaskade mössa) så låg han och grinade ett bra tag.

Eftersom jag verkligen vill att han ska sova så ger jag honom favoritfilten istället och virar den om hans huvud som en mössa, men ICKE! Så där ger jag mig, jag vrider huvudet lite lätt åt höger och vad ser jag på nattduksbordet? Ja gissa.

Alltså har han grinat i ungefär 40 minuter för den där jäkla pepparkaksmössan, han har krupit under sängen, han har vänt ut och in på sängkläderna och var ligger den? Jo på nattdukdsbordet. Är det inte typiskt så säg. 

Självklart tänkte jag att nu kommer han hitta på något annat, typ i stil med kissa eller törstig men icke. Han drog ner detta trånga tygstycke över öronen och somnade. Efter några minuter gick jag dit och tog av honom den för svetten och för hjärncellernas skull och öronen var så röda och ihopklämda så man skulle kunna tro han varit brottare i många år.

Så var dagens pepparkakshattshistoria.

Imorgon är det Fuck Cancer gott folk, och jag hoppas vi ses där.