ellinore

Som handlar om helt vanliga saker. Men vad är det egentligen som är helt normalt? När vet man att något avviker från det normala?

Det borde väl vara olika från person till person beroende på vad man har för normer och värderingar?

Enligt mig själv är inte jag riktigt normal just nu. Men det var annorlunda för några timmar sedan, och om en halvtimme kan jag vara normal igen. Enligt mig själv alltså. Är det så enkelt att när man (jag?) bestämmer sig för att vara normal och passa in i pajformen som ett snyggt tilltryckt pajskal, så är man det?

Jag vill kunna vara mig själv, men ändå vara ett snyggt pajskal. Jag har lärt mig att i tonåren så hittar man sig själv och vem man är. Men vafan, jag är 24! Nu må jag väl få hitta mig själv nångång tycker jag.

Något intressantare läsning kanske, jag pluggar igen. Semestern är slut.

Socialt behandlingsarbete och just nu är jag inne på kriminalvård. Det är en väldans massa att sätta sig in i, men tyvärr så kommer jag ha användning för det om jag blir vad jag vill bli. Det är i alla fall ett "roligare" kapitel än när jag läste om barn och ungdomar som far illa. 

Hur dåligt jag än mår, så vill jag aldrig att Vincent ska lida för det. 

Men förmodligen så märker man det inte själv utan man utsätter barnen för en massa skit utan att man inser det själv, man har så mycket med de egna problemen att man ser inte dem. En av anledningarna till att barn far illa i alla fall.

Som sagt ett helt vanligt inlägg, utan någon som helst humor, tyvärr. Men just nu är jag inte normal. Eller är det nu jag är normal? 
Egentligen alldeles för mycket funderingar för att det ska bli ett inlägg.